Mitt älskade Bali.

Näää asså. Okej att en restaurang byter meny. Men när ens stammis ställe (frukost) chock höjer priserna med ca 50% och tar bort hälften av allt på menyn. Förstå besvikelsen. Jaja. Som tur är här jag en back up. Ett ställe jag gillar bättre än detta! (Med de goda kaffet)

Nu på morgonen när jag skulle gå hit såg jag stt de växer chili utanför oss. En chili buske! Hur tufft är inte de? 

(X antal timmar senare)

Dagar som denna vet jag inte varför jag lämnar  Bali. Jag har fantastiska människor runt mig (ja jag vet att jag har de hemma också ni är mitt hjärta håll ET lugna) 

Jg kom tull stranden kl 11 ca. Tanken om att idag skulle bli en dag som alla andra. Sola läsa bada kanske spela lite tennis och som vanligt är min ambition att ta en lång promenad vilket jag väldigt sällan gör trots att tanken finns där var dag.

 

Men just idag kom Elina (vår finska vän) och hennes pojkvän hary och hade köpt med sig lite dricka (lite är ett relativt uttryck för att skona känsliga läsare) för idag ville dom köra en dagsfylla! Jag som inte festat till de sen min födelsedag va inte sen på att haka på den idén! Vi har skrattat så vi grät fram tills de va dag att gå och äta lunch. (Prutti innan lunch alltså) Och de va en rör magisk start på dagen! Efter någon timme av prat om allt och ingenting med Ari ligger jag nu i en sackosäck, en kaffe i ena handen och en ny bok i den andra och njuter av eftermiddags solen. Till skillnad från alla andra dagar är de knappt ett moln på himlen och solen färgar de hela alldeles oranget. Man kan inte annat av att njuta!

De faktum att jag saknar alla er hemma har nu redan förståt. Men jag älskar Bali så innerligt att de gör ont av tanken på att jag bara har sex veckor kvar i paradiset! 

Jag vet att det är för endel av er svårt att förstå mig i mina tankar här på andra sidan. Men jag känner att alla inte behöver förstå. För känslan jag känner för alla här, för denna platsen, den är min. De är som en tatuering. Alla förstår sig inte på varför man gör de, medans vissa tycker de e ball. 

Men jag har som jag sagt innan en familj här. När jag är sjuk tar dom hand om mig, när jag är ledsen är dom oroliga, när jag skrattar ler dom för dom blir glada av att jag är glad!

Jag önskar att de fanns en tidsmaskin som kunde ta en hit på 30 min och inte 30 h. Och att de inte skulle kosta skjortan att ta sig hit och hem. 

Ett blödigt inlägg men herre jisses. 5 månader på samma ställe. Vem trodde de skulle vara lätt att lämna?!