Hujan hari ini

Känslan av lycka som lägger sig över kroppen som en varm filt en vinterkväll. En liten paradox om man ser till klimatet där jag är nu men ni fattar vad jag menar. 

Igår började jag kunna ta "the green waive" vilket är de lite större vågorna. Än en gång har jag blivit beroende av aktiviteten! Känslan av att ta en bra våg får mig att vilja tjuta högt (vilket jag gör nästan varje gång) boysen är så snälla och ger mig tips hur jag ska kunna bli bättre och var jag ska hålla mig i vattnet för att ta bästa vågen, en del kommer även ut i vattnet bara för att sällskapa mig och ge mig råd! Idag va de ganska stora vågor men va ändå så att man kunde sitta på brädan ute i vattnet innan de kom, så då fick jag tillfälle att snacka med en annan tjej från Java som också va ute och surfade, dock lite mer rutti än mig. Spontana möten och trevliga människor kan vara något av de bästa jag vet. 

Idag va jag ute ca 2 h och är heeeelt slut i hela kroppen, men lyckades fånga ett par ganska stora vågor (mina mått mätta då såklart) SÅ JÄKLA ROLIGT!!! Jag mår så jäkla bra, jag vet ju att jag mår som soldat bäst när jag rör på mig så mycke jag bara kan och att de kombineras med något som är så roligt som surfing.. magi uppstår i min kropp! Kan inte ens mäta sig med svenskt kaffe.. De ni! 😝🏄🏼

Efter en fantastisk frukostdejt med min ljuvliga fru och någon timme på brädan släpade jag mig upp på stranden som en strandad säl. Armarna tynga som bly och skrubbsår på mer än ätt ställe från brädan. (Lätt värt de!) 

Sen kom de, regnet. De första regnet sen vi kom hit och jag satt hos Ana och snackade skit. Under att lätt läckande parasoll med ljudet från vågorna och känslan av de friska regnet tittade jag ut över stranden och de grupperingar som boysen gjort under olika parasoll där se satt och spelade schack eller rökte och snacka skit. 

När regnet nu lagt sig börjat lokalbefolkningen sakta men säkert fylla stranden precis som alla andra söndagar. Jag har lekt lite med en av pojkarna som går och säljer armband på stranden, oftast spelar vi sten sax påse men idag blev han kvar lite längre och vi kunde busa på riktigt! Det är ett syskonpar som jag skulle gissa är 3 och 5-isch som går och säljer armband på stranden. Får ont i magen av att de inte får vara i skolan och tvingas jobba istället. Deras mamma ser alltid helt nollställd ut och skickar fram barnen för att sälja eller tigga från turister.. Idag delade jag en låda frukt med den yngsta pojken medans vi lekte. Mamman satt som vanligt under våra "lekstunder"  typ 10 m bort och inväntade att vi skulle bli klara.  

Jag har knutit an till dehär två barnen och känner så starkt för dom.. Men vad kan jag göra när mamman väljer att använda sig av sina barn för att få pengar? Komplexiteten i fattigdom som vi inte ens i tanken kan relatera till. 

Jag slutade skriva och är nu tillbaka på lite gladare tankar! 

Sunset, som inte blev nå bra pga att det är monster-molnigt. Onde-onde, än slags kaka eller vad man ska kallade gjort på bönor och andra oklara grejer, jätte fett och jätte gott! 

Nu är jag med Harry i Denpasar och träffar några nyfunna vänner, vars mamma är på besök. Jag har fått agera filmstjärna eftersom de vill visa sina vänner att de träffat en vit blond tjej 😝😝 livet som bule (invandrare på bahasa indonesia) 

Magsjuka och underbara vyer!!

Mitt äskade Bali. Att de ska vara så lätt att återfinna kärleken till denna ljuvliga ö. 

Helgen var bra, lite strandhäng, lite fest, mycke god mat osv osv. I onsdags (igår) blev jag magsjuk och fick efter många om och men (från min sida) gå hem från förskolan.. Eller åka moppe snarare. Veckan på förskolan i övrigt har varit bra, barnen börjar se oss som riktiga lärare och kallar oss nu utan att tveka miss Unni och miss Sara. Dom är fina och endel har knutit sig lite till både mig och Unni då vi är de ända vuxna som faktiskt verkar leka, konvertera och trösta barnen. De är lite som tidigare skola i Sverige, gråter du visar du svaghet och de är inte vidare acceptabelt. 

Jaja tillbaka till min magsjuka. De va inte så kul.. Tänk er att må illa och vara yr i 32 graders värme men ändå känns en press att prestera då man är på sin praktik. Men, ingen kan hålla igen en magsjuka. Inte ens jag. Så lite i dvala ficka jag ta en go-jek (moppetaxi) hem och varvade mellan att sova och motioneta till toaletten. En positiv sak är att jag inte åt på hela dagen och inte kan äta ordentligt utan att få magknip än så jag kanske blir lite smal och smärt på köpet😝

Idag (ja, dagen efter magsjukan) hade vi bokat in en utflykt till Ubud med Jo och Tomy. Och den kunde jag ju inte missa! Har mått mycke bättre idag om man bortser från magknip och inte så mycke sug på mat. Dagen har varit HELT UNDERBAR! Jo lånade sin kusins bil som gjorde att vi kunde åka runt som kungar i en  av Ac mellan våra olika destinationen. Ljuvligt! Jag och Unni  -käkade frulle på Blue Ocean och mötte sen upp Jo hemma hos honom kl 9.30 avsatt tid. Som väntat kom Tomy först 10, men de gjorde inget. 

När vi väl gav oss av blev de som bra med en gång. Vi skrattade konstant från de vi satte oss i bilen tills vi åkte hem! Vi åkte till Ubud, galalang rice field. Där vi fortsatte stojja och stöka.

 

Vidare efter de åkte vi till en vilande vulkan  och ett berg utanför Ubud. 

Avslutade med solnedgång på Balangan beach. 

Det är svårt att beskriva dagen i detalj för vi satt väldigt många timmar i bilen,  en de va magi som utspelade sig där. Tomy var den störiga lillebrorsan som satt och gjorde läten och flinade nästan exakt Hela dagen, Unni satt och kivades med Tomy och Jo var den lugna som satt och såg nöjd ut bakom ratten. Jag skrattade, kivades, lyssnade, njöt osv osv. En underbar dag som bjöd på allt från bilar som var då överlastade med bambu att de åkte av bilen mitt på motorvägen och nästan träffade oss till män som åkte bakpå lastbilen för att kunna åka med. Och för att inte tala om natur vi körde förbi och diverse turistmål som checkades av. 9 h i bilen blev de! Helt underbart! Detta inlägget tog tre dagar att skriva för jag är så upptagen med att njuta av livet, solen, god mat och ljuvliga människor att jag inte har så mycke tid att berätta om the magical land of Bali.. haha felåt

Bali bagus

Det är morgon. Kl är snart 9 och ännu en gång sitter jag på blue ocean. Ljuset av vågorna från stranden och indonesisk musik i bakgrunden ger mig en sådan magisk harmoni att jag knappt kan beskriva de! Den där fina klumpen av lycka i bröstet som nästan vill komma ut som ett vårskrik!

Jag sitter här och väntar in Unni för frukost, jag har varit ute och sprungit på stranden nu på morgonen och sen tagit ett (faktiskt) svalkande dopp mellan fisksrgubbarna som också är uppe i ottan för att pröva lyckan innan turisterna tar över stranden.

Igår surfade vi. Unni fick en lektion av Hari Jo som jobba med Tomy, det är på den strandbaren vi hänger om dagarna och efter praktiken. Jag va då sjukt nervös innan jag skulle ut, skulle kunna kalla de prestationsångest tror jag bestämt. Men de gick så jäkla bra! Tog nästan alla vågor jag försökte mig på och fick lite tips av boysen på vägen. Jag hade glömt hur jäkla roligt det faktiskt är!!! 

Men låren är precis som för tre år sen uppsavda  av brädan och trots de faktum att vi bombade våra kroppar med solkräm så brände vi oss ganska ordentligt. 

Har fått den konstigaste brännan på händerna.. Tänker inte ens ge mig på stt förklara hur de ser ut. Ni får en bild istället! 

Iaf, tillbaka till innan surfingen. Jag va svinnervös och Tomy som känner mig ganska bra (tänk lite brother from an other mother) såg de och sa "come on Sara, I can see on your face that you nerves.. you gone do just fine! We all now that you can't  surf when you back in Sweden, because its f****ng cold ya!" Haha och de kändes så fint! Tomy är den typiska klassens clown (konstigt att vi trivs ihop va?!) och han säger sällan sånna saker som är snäll-snälla och peppande saker. Han mest skojas och bråkar hela tiden. 

Ja iaf, att surfa va exakt lika roligt som jag minns. Låren gör fortfarande lite ont och skavsåren från brädan är ytterst ocharmiga, jag va om jag får säga de själv grym efter att inte ha surfat på 3 år! De va de. 

Nu till praktiken på Sunrise School!

Skolan är jätte jättefin, dom har otroligt mycke mer resurser än jag trodde dom skulle ha, men åandra sidan betalar föräldrarna ganska mycke pengar för att barnen ska gå på den skolan. Alla internationella skolor här är ganska dyra vad jag förstått de som. 

På skolan är de barn från 18 månader upp till high school. 

Vi är på "kindy" som är 4-5 års avdelningen. Och där är det miss Ana och miss Nana som är lärare. Och ja, de säger lärare här. Vilket faktiskt ger mening eftersom de har har riktiga lektioner. Jag blir tacksam över att vi kommit då långt i Sverige och imponerad över att barnen faktiskt klarar av att sitta still så många timmar som de faktiskt gör här. Vill ge er en helhetsbild av förskolan men orkar som inte skriva mer just nu.. hehe men det är en bra skola som gör vad de kan utefter vad de vet här. De hjälper barnen (bättre än oss i Sverige) med att grunda ett självförtroende och en självkänsla som barnen kan ta med sig hela livet. Miss Ana som är vår handledare är väldigt inspirerande och driven i de hon gör. Tror även hon blev lite imponerad av vår aktivitet som vi gjorde utifrån hur vi jobbar i Sverige. Så de va kul! Barnen älskade de och sa efter "i want to play the cirkel game!"

Jag frågade reliktorn på skolan hur möjligheterna till jobb såg ut efter jag tagit examen, då sa han att pga problem med pedofiler från som fått working-visa på skolor så kräver Indonesien minst 5 års erfarenhet för att fe utvarbetsvisum till lärare.. Så min plan att åka hit och jobba ett år efter examen gick i stöpet. Kanske är universum som talar om för mig att hag ska stanna i Sverige nu. 

Jag är lycklig här! Folk är galna, idiotiska, roliga, störiga och alldeles alldeles underbara! 

Mina nyfunna vänner från stranden.

Adjö. 

Bali har stulit en del av mitt hjärta! På ett bra sätt, jag lovar.

Nu sitter jag på Blue ocean igen. Kl är 8.44 och jag har varit ute på en morgonlöpning på stranden, ställde klockan på 6.00 men kom inte iväg hemifrån förren 7, så de hade hunnit bli ganska varmt när jag väl va på stranden. Inga av "barerna" på stranden var öppna än vilket inget ett slags lugn på stranden. Nu, lite mer än en timme senare har de sakta men säkert börjar öppna. 

Min sinnesstämning idag är magiskt. Vad är det med bali som får mig att känns mig så hemma? 

Flygresan hit va en pärs! I London hade vi 14 h väntetid. Vi var ganska positivt inställda på de! Tänkte att det finns säkert något som är öppet, typ en bar en restaurang, vad som helst. Det visade sig ganska snabbt att det bara va ett fik som va öppet hela natten så vi handlade lite mat och slog oss ner för att få timmarna att gå. När vi efter en stund valt att hitta en liten vänthall där vi kunde ta varsin "soffa" att ligga på så slog vi oss tillrätta och välkomnade oss själv till kvällens hemma. Men ja de kunde ju vi tro! Snart kom de en kvinna som var otroligt bestämd och sa att vi va tvungna att följa med henne till rest and relax-rummet där alla som var på flygplatsen inse natten skulle var. Gött tänkte jag, lite konstigt att valla oss som djur dock men de lär ju lite gött iaf. Dörren öppnas och mot oss slår en vägg av dålig luft värme och en snarkande kör. Det var smockfullt med folk men som tur vad kunde vi knipa två fåtöljer. Och därefter fick alla i rummet tysta men strikta direktioner om att vi INTE fick lämna rummet om de inte krävdes ett toalettbesök. Utanför satt två vakter, som byttes ut typ varannan timme, och såg riktigt sura ut. Vid ett tillfälle försökte jag och Unni (vi kunde inte sova) lämna rummet för att få till en rolig film men aj aj aj! Vi blev tillrättavisade och tillsagda att ville vi sträcka på benen fick vi göra de precis utanför rummet.. När vi efter 6 h lyckats slå oss till ro, jag i en fåtölj och Unni på golvet, tänder dom lampan och säger att nu måste vi lämna rummet och gå ut i den riktiga vänthallen. Så, först MÅSTE vi var i dehär jäkla rummet, sen MÅSTE vi lämnade. Jag kände mig som ett djur påväg till slakt. Riktigt otrevlig känns ska jag få be att tala om. Resten av resan gick bra. Vi var sjukt trötta och sov väldigt lite. Men de gick bra! 

Nog om de, för de är tråkigt! 

Väl framme på Bali tog vi taxi till Seminyak och gang ratna där vi bor nu i ett "kos" det är ett ställe som har relativt sjabbiga rum men billiga och oftast bor det mest locals där. Vi bor på samma ställe som jag och Petronella bodde innan vi flyttade närare stranden för er som hängde med sist jag va här😝

Jag skulle kunna berätta om att toaletten inte spolar ner papper så vi måste slänga allt toalettpapper i en kasse brevid toan men det är inget ni vill läsa om eller hur? Haha Jag har en känsla av att det är de ända min vän Anders Ramsman kommer minnas om han lyckas läsa detta. 

Vi är inne på dag tre, vi har hunnit med att träffa massa vänner till mig, fest(ja mormor vi är rädda om oss), bränna oss (jaaaaa mamma vi solar försiktigt, men det är svårt att inte bränna sig när huden inte kommer ihåg vad sol betyder) och idag va jag som sagt uppe tidigt och sprang. De va skönt men jäkligt varmt! Är de bra vågor idag planerar jag att surfa. 

På måndag börjar vi på Sunrise school och förhoppningsvis har jag fått en snabbkurs i moppe tills dess(jaaaaaaa jag har hjälm, ibland, haha skoja bara mamma... eller?) 

Nu orkar vi inte mer, eller hur. Adjö. 

I'm back

Och Nu sitter vi här, jag och Unni, på flyget från cph Airport till London för första mellanlandningen. Men, vart ska ni? Undrar ni nu. De ska jag snart berätta för er! Men först ska jag berätta om resan hitintills.

Kl 14.30 åkte jag med bussen från kirsebergs torg till malmö c för att möta upp min kära bror, Martin Birath, på en fika. Som den generösa människa han är bjöd han mig på oliver och Ramlösa. Himla festligt! 

Sen kom Unni och mötte upp oss lagom till det var dags för avfärd mot Köpenhamn. Redan på tåget träffade vi en mycket trevlig (och snygg) karl som vi språkade lite med. Blev inte mycke intressantare av just den situationen.

Incheckningen gick inte riktigt som planerat och jag började i tysthet frukta att min tidigare otur med flyg smittat av sig på Unni. Men när de väl kom personal till disken där man checkar in baggaget så gick de lätt som en plätt. Va antagligen något fel på deras "själv incheckning". 

Egentligen va de en ganska händelselös första del av resan. Allt gick som smort. De va först när vi satt oss för att käka som något lustigt hände. Vi satt där på en italiensk restaurang med vars en ganska sleten och smaklös Hawaii-pizza och jag fnissade lite åt de norska paret som satt bakom oss. Plötsligt, lite från ingenstans, kommer de en liten knubbig pojke med rödrosigt kinder spatserande förbi vårt bord. Han stannar upp brevid oss och tittar på oss.. och rapar!! Haha och min första reaktion va "haha ojdå!"

Sen agerar vi likt de vuxna människor vi är med ett ganska ljudligt asgarv. Och pojken spatserar ganska nöjt vidare och fortsätter med sin rapmarch. Mycke merkligt, men ganska roligt. 

Nu som tidigare nämnt sitter vi på planet mot London. Jag känner mig lite som en pensionär, skulle kunna gå och sova för natten nu. Men hur skulle de se ut. Unni är ju rena rama ungdomen så jag måste ju visa mig tuff. MAN ÄR VÄL FÖR TUSAN INTE GAMMAL NÄR MAN ÄR 25(++++) 

För alla som undrar valde jag dom oranga skorn.

Nu sover vi. 

Adjö. För alltid. ( skoja bara)