Det är morgon. Kl är snart 9 och ännu en gång sitter jag på blue ocean. Ljuset av vågorna från stranden och indonesisk musik i bakgrunden ger mig en sådan magisk harmoni att jag knappt kan beskriva de! Den där fina klumpen av lycka i bröstet som nästan vill komma ut som ett vårskrik!
Jag sitter här och väntar in Unni för frukost, jag har varit ute och sprungit på stranden nu på morgonen och sen tagit ett (faktiskt) svalkande dopp mellan fisksrgubbarna som också är uppe i ottan för att pröva lyckan innan turisterna tar över stranden.
Igår surfade vi. Unni fick en lektion av Hari Jo som jobba med Tomy, det är på den strandbaren vi hänger om dagarna och efter praktiken. Jag va då sjukt nervös innan jag skulle ut, skulle kunna kalla de prestationsångest tror jag bestämt. Men de gick så jäkla bra! Tog nästan alla vågor jag försökte mig på och fick lite tips av boysen på vägen. Jag hade glömt hur jäkla roligt det faktiskt är!!!
Men låren är precis som för tre år sen uppsavda av brädan och trots de faktum att vi bombade våra kroppar med solkräm så brände vi oss ganska ordentligt.
Har fått den konstigaste brännan på händerna.. Tänker inte ens ge mig på stt förklara hur de ser ut. Ni får en bild istället!
Iaf, tillbaka till innan surfingen. Jag va svinnervös och Tomy som känner mig ganska bra (tänk lite brother from an other mother) såg de och sa "come on Sara, I can see on your face that you nerves.. you gone do just fine! We all now that you can't surf when you back in Sweden, because its f****ng cold ya!" Haha och de kändes så fint! Tomy är den typiska klassens clown (konstigt att vi trivs ihop va?!) och han säger sällan sånna saker som är snäll-snälla och peppande saker. Han mest skojas och bråkar hela tiden.
Ja iaf, att surfa va exakt lika roligt som jag minns. Låren gör fortfarande lite ont och skavsåren från brädan är ytterst ocharmiga, jag va om jag får säga de själv grym efter att inte ha surfat på 3 år! De va de.
Nu till praktiken på Sunrise School!
Skolan är jätte jättefin, dom har otroligt mycke mer resurser än jag trodde dom skulle ha, men åandra sidan betalar föräldrarna ganska mycke pengar för att barnen ska gå på den skolan. Alla internationella skolor här är ganska dyra vad jag förstått de som.
På skolan är de barn från 18 månader upp till high school.
Vi är på "kindy" som är 4-5 års avdelningen. Och där är det miss Ana och miss Nana som är lärare. Och ja, de säger lärare här. Vilket faktiskt ger mening eftersom de har har riktiga lektioner. Jag blir tacksam över att vi kommit då långt i Sverige och imponerad över att barnen faktiskt klarar av att sitta still så många timmar som de faktiskt gör här. Vill ge er en helhetsbild av förskolan men orkar som inte skriva mer just nu.. hehe men det är en bra skola som gör vad de kan utefter vad de vet här. De hjälper barnen (bättre än oss i Sverige) med att grunda ett självförtroende och en självkänsla som barnen kan ta med sig hela livet. Miss Ana som är vår handledare är väldigt inspirerande och driven i de hon gör. Tror även hon blev lite imponerad av vår aktivitet som vi gjorde utifrån hur vi jobbar i Sverige. Så de va kul! Barnen älskade de och sa efter "i want to play the cirkel game!"
Jag frågade reliktorn på skolan hur möjligheterna till jobb såg ut efter jag tagit examen, då sa han att pga problem med pedofiler från som fått working-visa på skolor så kräver Indonesien minst 5 års erfarenhet för att fe utvarbetsvisum till lärare.. Så min plan att åka hit och jobba ett år efter examen gick i stöpet. Kanske är universum som talar om för mig att hag ska stanna i Sverige nu.
Jag är lycklig här! Folk är galna, idiotiska, roliga, störiga och alldeles alldeles underbara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar